Welcome to Litsy!

Den litterära fiktionen romanen döljer eller beslöjar verkligheten, påstår de autofiktiva författarna. Jag tycker tvärtom. Under sina slöjor av fiktion och förtäckthet kan romanen överge författarens mono-jag. Det är romanens program, jag gillar det. Sidonie och Nathalie innehåller många röster och scener ur mitt liv. Kanske började den när jag var 18 och en städerska i Paris berättade om hur hon flydde från staden 1940. Eller när jag var två och satt bland skärvor på gatan efter ett oaviserat luftangrepp. Eller på Hjemmefrontmuseet i Oslo där man ser hur folk klarar sig. Den utspelas i en annan kristid än 2017 års. Olik och lik. S.C. I Sigrid Combüchens senaste roman får vi följa två kvinnor från Frankrike som i flera veckor varit på flykt genom ett krigshärjat Europa och lyckats ta sig illegalt från Danmark till södra Sverige i mars1944. Deras möte är slumpmässigt och de förblir främlingar för varandra. Motorn i deras långa vandring är att de varken vill eller skall lära känna varandra, de vill vara oberoende och har inte förutsättningar att bli vänner. Klasskillnaden är uppenbar fastän de hungrar i samma lump. Nathalie är av bästa familj, välutbildad och fint gift men har förlorat sin man och tre små barn till en landmina. Sidonie ljuger om vem hon är men hennes papper säger att hon arbetat som kallskänka och suttit i fängelse för misshandel. Mellanhänder som fått deras sista tillgångar för att ta dem över Öresund, hjälper dem också till lantarbete på en herrgård i norra Skåne, där legala och illegala ges tillflykt. Omdöpta till Nanna och Siv försöker de där vänta ut krigsslutet med beredskapsarbete, men tvingas snart bort igen och arbetar sig vidare genom landet, tills de på försommaren kommer till Koster, där det finns arbete under badsäsongen I ett annat tidsperspektiv visar sig endast Nathalie, sextio år efter det att hon och Sidonie skildes åt av tiden på Koster. Hon har fått ett andra liv i Nordnorge, en ny man, en dotter och fyra barnbarn. Nittio år gammal klyver hon ännu sin egen ved och sitter i sommarnatten vid ett fönster och minns, eller tänker på nuet, medan hon ser kajakerna paddla under Lofotväggen.